Trots deras ömsesidiga kärlek till konsten skulle dessa två unga kvinnors upplevelser av hörselnedsättning inte kunna vara mer annorlunda.
”Allt som har att göra med konst gör mig lycklig!”, säger nittonåriga Tallula Bourne, som bor nära Byron Bay på New South Wales norra kust i Australien. ”Jag älskar att jag kan tänja på gränserna, och upptäcker att jag ständigt blir bättre och starkare med allt jag kan göra.”
Under hela gymnasiet deltog Tallula i drama-, dans- och musikklasser samt studerade fotografi. Hon nominerades, utifrån 4 000 regionala elever, till ett prestigefyllt Shakespeare-teatersällskapsstipendium och har framträtt på flera lokala kabaret- och musikfestivaler som soloartist och medlem i en Auslan-teckenspråkskör (australiskt teckenspråk).
Nu är hon en del av Sprung Integrated Dance Theatre – en idéell samhällsorganisation som tillhandahåller dans- och teaterworkshops för funktionshindrade. Tallulas favoritsysselsättning på helgerna är att gatudansa på de lokala marknaderna.
För sitt stora fotografiprojekt producerade Tallula en kortfilm som heter ”Tystnad och ljud”, som berättade om hennes hörselnedsättning, från livet i skolan till hennes gatudansföreställningar idag.
”Jag ville lära mig hur jag skulle förhålla mig till mig själv [som döv] och samtidigt utbilda samhället”, säger hon.
Även om hon tyckte att hennes hörselnedsättning ibland kunde vara isolerande, gjorde Tallulas upplevelse i skolan det möjligt för henne att se positivt på saker och ting. Nese Sirikis (på bild högst upp i artikeln) å andra sidan, upplevde skoltiden i Sydneys västra förorter som tuff. Mobbare gjorde att hennes självförtroende blev allt sämre och när hon blev äldre gjorde de ständiga påhoppen henne mycket ledsen och gav henne ångest.
”Flickorna brukade reta mig för att jag var annorlunda. Jag kände mig utesluten och ensam”, säger tonåringen, som fick sitt första implantat när hon var två och nästa när hon var fem.
Nese har också använt sina kreativa talanger till att berätta sin historia och blivit en hängiven konststudent under sina gymnasieår.
”Jag skapade tre verk om Cochlear för att utbilda min klass om mina upplevelser av implantat och hur det är att vara döv,” säger Nese. Inspirerad av den amerikanska abstrakta expressionisten Jackson Pollock, bestämde hon sig för att använda konsten till att dela med sig av det goda och det dåliga med sin hörselnedsättning.
En fantastisk triptyk beskriver ljuden hon hör. Den första panelen, med titeln Explosion, visar ljudet som mjukt och starkt när hon använder båda processorerna. För att skildra ljuden har hon använt ett färgschema bestående av rött, gult och vitt.
Den mellersta panelen, med titeln Halfway, är i färg på ena sidan och svartvit på den andra, vilket fångar tystnaden på ena sidan när du bara använder en processor.
Den sista monotonala panelen, med titeln Silence, förmedlar en värld utan ljud med hjälp av färgschemat svart, blått och grått.
En annan målning, ett självporträtt, är särskilt gripande. Nese har målat sig själv i profil med sin tidigare Cochlear™ Nucleus® 6-ljudprocessor mot en marmorbakgrund som representerar depression. En gul hjärtslagslinje representerar hennes ångest.
”Det var mitt sätt att skildra min erfarenhet av mobbning”, förklarar Nese.
Nese återskapade också noggrant alla sina cochleaprocessorer som skulpturer, från den första Nucleus 24-ljudprocessorn till hennes nuvarande Kanso®-ljudprocessorer som hon fick förra året.
Att dela med sig av sina känslomässiga upplevelser genom sina konstverk har ökat Neses självförtroende och fått henne att känna sig bekväm med sig själv: ”Det har gjort mig till en unik person istället för bara en vanlig tjej”.
På samma sätt säger Tallula i sin kortfilm: ”Jag lever i tystnad och i ljud och mitt liv är desto rikare och fullare för det”.
